illusionen rasar

Ibland brister det bara, illusionen bara rasar. Men sånt händer ju, ibland går det bara inte att vara stark. Jag kämpar dagligen för att försöka hålla uppe fasaden, men den kan ta alldeles för mot stryk ibland för att hålla. Men det har blivit bättre i alla fall, förut brast fasaden ännu oftare och konsekvenserna blev oftast värre. Förut hände det ofta att jag fick blackouts, vaknade till och hade minnesluckor utan att ha druckit. Och oftast mådde jag ännu sämre efter detta. Men som sagt, det har blivit mkt bättre nu.
När fasaden brister kommer alla tankarna oftast på en och samma gång.
Kunde man gjort något annat? Hade det gjort någon skillnad? Varför sa jag inte det jag vet att jag ville få sagt innan det var för sent?
Om jag bara hade.. Varför gjorde jag inte.. Varför sa jag inte.. Varför berättade du inte..
Så många frågor som jag aldrig kommer få några svar på. Så mkt lättare det hade blivit med bara några svar.
Men tyvärr går det ju inte till så.
Jag funderar ofta om du finns där uppe. Om du finns med mig vid olika tillfällen. Om du vaktar över mig.
Ibland känns det precis som om du vore med mig, precis bredvid mig, just vid min sida. Ibland känns det som om du finns där och ger mig styrka, ger mig värme, ger mig hopp. Men ibland undrar jag om du finns där alls.
Kan du verkligen finnas där för mig när du inte finns längre?